Jag blir helt matt när jag tänker på det. Det sociala ätandet. Det är fan helt jävla sinnessjukt, rätt ut sagt, hur central roll mat och dryck har i våra liv.

Ses på stan? Fika, eller lunch möjligtvis. Shoppa? Fika. Ses kvällstid? Middag. Gå på bio? Popcorn. Fest? Dryck och snacks. Filmkväll? Chips. Lördagslyx? Godis. Fredag på jobbet? Fika. Födelsedag? Tårta överallt. Precis överallt.

Jag blir galen.

Snart börjar dieten. Vad fan gör man istället? När man ska slappna av på kvällarna, eller mysa på helgerna, eller umgås med vänner - Vad gör man om man inte äter eller dricker något? Jag blir så frustrerad bara över tanken, att om man ska bjuda över någon, eller bli överbjuden, så är liksom mat eller dryck en förutsättning. Det sociala ätandet, vilket märkligt beteende egentligen.

Jag har funderat på det här sen igår kväll. Jag har ställt frågan i diverse facebookforum. Vad gör man för att slappna av eller umgås om man inte äter eller dricker något?

Jag verkar inte vara helt ensam om att vara fullständigt inspirationslös i den frågan. Men några ideér har ändå lyckat väckas i mig.

Jag har idag beställt en pocketbok. Jag har inte läst skönlitteratur på typ 3-4 år. Jag har också beställt en mindfullness-målarbok för vuxna. Jag har även bestämt mig för att på måndag gå förbi delikatessbutiken i centrum och köpa mig lyxiga tesorter att smutta på. Lite hemmaspa-prylar blir det nog också, sånt är också mysigt att pyssla med.

Teater kanske? Eller konstutställningar? Eller sällskapsspel? Vi får se. Svårt som fan kommer det bli. Egentligen inte för egen del, det är bara att låta bli att köpa hem, men i umgänget med resten av världen. Att hela tiden behöva förklara, tacka nej, inte ta emot, stå emot påtryckningar om "bara en", det kommer bli den verkliga utmaningen. Jag är en social person egentligen, isolering är väl den verkliga rädslan.

Samtidigt kanske jag lär mig på vägen vad som är viktigt för mig egentligen och inte.

Att allt inte behöver handlar om mat hela jävla tiden.

Ja, helgen kom.

Och ja, det har gått åt helvete.

Eller, nej, inte åt helvete. Det är en överdrift faktiskt.

Igår skrev vi tentan. Den var hemsk. Riktigt hemsk. Ångesten efteråt var ju inte nådig. Vi hade planerat en utekväll sedan, jag och mina kursare, för att fira att en hade fyllt år och att en termin var avklarad.

Matmässigt, så gick det faktiskt långt över förväntan.

Jag åt en bagel till frukost.

McDonalds till lunch.

Chips och vin

Nachos

Chips

Så nej, bra mat var det ju inte. MEN - Fem måltidstillfällen höll jag mig ändå till! Det känns lite wow faktiskt. Mycket ovanligt för att vara jag.

Däremot sa jag nog inte riktigt nej på ett tillfredställande sätt igår. Men jag passerade steggränsen med råge, det är väl det positiva med att ha utekvällar. 19000+ landade jag på.

Idag, var en sämre dag matmässigt. Mycket mycket sämre.

Småbakis och skulle till jobbet. Inte bakis i den bemärkelsen, men tillräckligt för att ha ett ökat saltbehov. Så matdagen idag har varit fullständigt kaos. Jag har inte ätit lunch, men jag har småätit på jobbet, det jag kommit över, typ. Stegen är dock uppnådda, och ett nej har blivit av. Vatten har jag druckit i mängder, både igår och idag.

Det häftiga är att jag inte har haft bakismage. Eller inte särskilt ont i magen alls faktiskt. Normalt sett så springer jag på toaletten sjuttioelvatusen gånger dagen efter alkoholintag, men inte idag.

Fan vad skönt.

Jag SER verkligen mina mönster. Otillfredställande matintag leder till konstant småätande. Min coach kommer slå ihjäl mig, nolltolerans mot småätande.. Det höll inte många dagar. Imorgon är det bara upp på hästen igen.

Jag tänker mycket på dieten som komma skall. Och jag ser på något märkligt sätt nästan fram emot det. Det ska bli skönt att slippa hålla på att lägga ner energi på mat, att tänka på mat, vad jag ska äta och när hela jävla tiden. Lite nojjig är jag dock, att det ska påverka skolan på något vis. Jag får helt enkelt ge mig fan på att det inte SKA göra det. Vikthetsen tar ju energi den med, när den är borta kommer ju automatiskt mer energi frigöras därför - Eller..?

En fundering som har dykt upp hos mig ikväll är, hur fan fördriver man tiden utan mat?

Det är en väldigt märklig känsla, men jag förknippar inte äta med tråkigt, typ.

En normal kväll eller helg blir det mycket TV-tittande med sambon liksom. Det är enklast så, bekvämt dessutom. När sonen sover, åker TVn på och chipsen fram liksom. Myspys. Min coach sa åt mig, att skära ner på TV-tittandet eftersom det triggar småätaren. Det köper jag, absolut! Men - Vad fan ska vi göra istället?! Jag har verkligen ingen aning. Vi har så bristande energi bägge två på kvällarna, och någon gång måste man ju få slappna av och slippa vara så aktiv. Men vad ska man göra? Ska jag börja läsa skönlitteratur eller nått? Sticka och sånt är jag värdelös på, annars hade det ju varit nått. Och plugga gör jag redan tillräckligt så det är ett big no no.

Men en bok kanske skulle vara nått. Synd bara att det är så osocialt.

Dieten kommer innebära drygt 3 månader utan festande och helgmysande i gamla bemärkelser. Det känns skitläskigt, men ändå befriande på något sätt. Jag hoppas verkligen bara jag får stödet av min sambo som jag kommer att behöva. Sonen kommer ju fortfarande behöva få varierad och bra mat, och fredagsmys ibland liksom. Så jag ber verkligen för att gubben min tar hänsyn till mig och att vi då BARA köper till SONEN, typ en 30gr-påse liksom, och INGENTING till oss. Iallafall inte så att jag vet om det. Han får gärna äta precis hur mycket han vill, men jag hoppas verkligen han väljer att inte göra det framför mig eller med min kännedom.

Fan, att man ska behöva betala så dyra summor för att få igång tankar man egentligen bara har själv. Märkligt egentligen.

Men nu räknar jag ner dagarna. Snart är det dags. Snart blir det ketonkroppar istället för glukos i min hjärna. Det ska bli jävligt spännande att se mitt humör... Men ännu mer spännande att få tänja mina egna gränser och utmana mig själv. Utmana och identifera mina mönster. Att bryta mönster är svårt. Skitsvårt, faktiskt. Men det GÅR. Och när det är gjort, blir livet så mycket lättare att leva.

Kanske...  Kommer det gå vägen den här gången. Kanske kommer jag äntligen lära mig att ha en sund relation till mat. Mat behöver inte fylla tusen funktioner. Det kanske inte är så viktigt med mat, trots allt.

Andra dagen i cirkelträningen idag. Det gick bra. Ganska odramatisk träning egentingen. De rekommenderade 30 minuterna skulle lätt kunna bli 45 istället. MEN. Jag tänker ta det lugnt nu och göra som jag blir tillsagd. Jag måste lära mig att inte gå all in varenda jävla gång, för det är ju därför jag inte orkar tillslut.

Det olustiga dock, är att personalen på itrim ska fram i tid och otid och höra om det går bra. JA, DET GÅR BRA! Jag vet faktiskt hur man tränar. Jag HAR rört på mig förut. Jag är ingen fet lat kossa som legat i soffan och blivit tjock för att jag inte kan eller vet bättre. Låt mig vara, låt mig träna i min egen jävla takt och sluta kolla på mig! Peppa mig inte, prata inte med mig, SE MIG INTE! Sluta vara proffsiga och låt mig vara! Det finns en anledning, en ganska god en också känner jag nu, till varför jag alltid gått på lågprisgym. Sunkigt, mörkt och instängt. Precis så jag vill ha det. Mitt träningstillfälle är min enda ensamtid, så låt mig bara vara.

Ska kanske säga det till dom. Att jag vill vara ifred... 

Vi får se. Det "stödet" kanske fyller en funktion som jag inte uppmärksammat ännu.

Klockan är inte ens 18, och jag har passerat 12000 steg. Nu har jag köpt en dyr jävla aktivitetsmätare så nu måste den vara tillförlitlig. Men de 8000 som var ett mål, känns inte riktigt som att de kommer bli ett större problem...

Maten har också gått bra. Jag äter ju inte diet än, men jag har nolltolerans mot småätande. Noll. Småätande. Det jag stoppar i munnen vid ett tillfälle är ett mål. Och det får bara ske fem gånger om dagen.

Hittills har jag bara ätit tre. Och inga jättegrejer heller. En naturdietshake till frukost. Falafel- och bulgurwrap till lunch. Sushi till middag. 

Fan, det går faktiskt ganska bra. Skiten i skafferiet från jul lockar.... Men inte tillräckligt, tack och lov.

Så ja. Kanske, bara kanske, kommer jag klara det här.

Kanske, kanske, lyckas jag.

Skrämmande tanke. Men... Ändå väldigt spännande. Det drar lite i smilbanden. Fan vad skönt det är att någon annan talar om för mig vad jag ska göra. Det är ingen rocket science, men bara det faktum att någon annan kommer att kontrollera om jag gjort det... Wow, vad psykologi har stor effekt.

Vattendrickandet arbetar jag på. Nu har jag köpt hem lime för att kunna ha en stor kanna limevatten i kylen. Det lockar så mycket mer än vanligt kranvatten. Åter igen, de små medlen..

Och jag har sagt nej. Jag har sagt nej till att ta mig an en utmaning att försöka få ordning och tala vett med en nära anhörig. Iallafall idag. För idag, måste jag fokusera på mig. Jag har en stor tenta imorgon. Jag är så jävla trött på att vara alla andras mamma, men ingen tar någonsin hand om mig. Jag tar hand om alla. Eller nej, det gör jag väl egentligen inte. Eller, ingen ber mig direkt iallafall. Jag bara gör det ändå, för att försäkra mig om att allt är som det ska. Det skapar en inre stress och felfokusering, som det kanske inte alltid är värt. 

Så, ja. 

Kanske.

Det kommer kanske att gå vägen.

Konstigt... Men lite roligt är det nog.

Det här är en viktblogg.

Det finns många viktbloggar.

Fast, det är inte en viktblogg.

Det här, är min fristad.

Jag har bantat. Hela mitt liv, har jag bantat. Jag sökte hjälp första gången i 11-års åldern. Sen dess, har jag bantat. Inte konstant, men det har alltid legat där.

Skammen. Ångesten. Känslan av oduglighet. Alltid har den varit där. Ibland befogat. Ibland som täckmantel för andra känslor. Likförbannat har det varit där.

Jag har sökt hjälp många gånger. Första gången var hos en dietist. Det skulle växa bort, sa de. Alla sa det. Lite hull, okej, men ät bara godis på lördagar så kommer det växa bort.

Jo du, växa, det gjorde det. På bredden alltså.

2008 gjorde jag en gastric bypass, blott 18 år. Det var strax innan "bomben" av GBP kom, så kunskapen var inte så stor och ämnet inte lika utbrett. Bra gick det. Oj, vad glad jag var! Vilka kickar. Varenda dag, ställde jag mig på vågen. Och vartenda dag, hade jag gått ned i vikt.

Första året skötte jag mig exemplariskt. 50 kilo gick jag ner. Från drygt 130 kilo till 80 kilo. Den lyckan. Hela mitt liv, hade jag varit tjockisen. Aldrig mobbad, men alltid tjockisen. Som fick vara tacksam om en kille ville ta i mig med tång, typ. Killar hade jag, men inte för att jag ville ha dom, utan för att de var de enda som ville ha mig. Det var bättre än att vara ensam, eller?

När kilorna försvann dök kompensationsbeteendet upp. Det hade gått så snabbt, så jag kände mig nästan oövervinnlig. Jag festade och jag åt. Jag levde rövare, och vips, så började jag gå upp i vikt igen. Snabbt också.

Först nu, såg jag för första gången, vad som hade orsakat min viktuppgång från första början - Hetsätning. Jag insåg plötsligt, att trots att jag tidigare hade svält en hel helg för att folk inte skulle se mig äta, så åt jag istället så fort jag var ensam. Mängder och mängder. Jag kunde äta en limpa bröd utan problem, gärna lite till. Inte konstigt att jag hade blivit överviktig!

Så, nu insåg jag äntligen vissa saker om mig själv, och jag tog tag i det också. Jag sökte hjälp på Stockholms centrum för ätstörningar - och jag fick det!

Ätstörning UNS - Utan närmare specifikation - Och ett år i gruppterapi, KBT, för hetsätningsstörning. Det var över förväntan bra. Det visade sig att vi allihop i gruppen, svalt hela dagarna för att sedan okontrollerat häva i oss mat på nätterna. Viktuppgången avstannade.

2010 gjorde jag en bukplastik, lite OT sådär.

2011 hade jag sakta fortsatt gå upp i vikt. Halvdana viktnedgångsförsök gjordes under alla dessa år. Jag köpte ett gymkort, började äta lite nyttigt, tränade några gånger. Inget höll. Tillslut kom jag till en punkt. En mycket märklig sådan, för det var första gången jag kände den typen av motivation - Jag kände inget jävlar anamma. Jag kände inget nu kör vi. Jag kände snarare en uppgivenhet. En känsla av att "jag orkar inte inte bry mig längre". Det var märkligt, men jag var less på att ljuga och kämpa förgäves. Så, jag började räkna kalorier. Varenda liten kalori räknades. Varenda tidpunkt skrevs upp. Jag som alltid hatat, verkligen avskytt, att träna framför människor, började istället träna hemma. Varannan dag tränade jag med roddmaskin, hantlar, stepmaskin och situps, 45 minuter varje gång.

Tvångsmässigt nästan, så räknades varenda kalori. Jag jobbade 200 h/mån. De kvällar som jag festade med vänner, kompenserade jag dagen innan eller efter med minskat kaloriintag.

Och kilorna rann, bokstavligen rann av mig. Efter några månader vägde jag 73 kilo. Så liten har jag aldrig varit. Benen stack till och med ut på min kropp. Och jag trivdes med vikten, men jag var livrädd för energi. Kontrollfreaket vaknade til liv igen, och efter min första mcdonaldsmåltid på evigheter bröt jag ihop fullständigt i en panikångestattack.

Sen träffade jag min sambo. Åh, så kär jag blev. Vi hade känt varandra i ett år, då vi var kollegor, men först efter ett år sågs vi utanför jobbet. Klick, sa det. Stenhårt. Och vips! Tre månader senare var jag gravid.

Gravid betydde sluta röka, sluta äta mediciner, sluta räkna varenda kalori.

Så kilorna kom tillbaka. Med råge. Jävlar vad mycket jag gick upp. Efter 30 kilo plus slutade jag väga mig. Barnet var allt. Amningen löser det.

Amningen löste inte ett jävla skit.

Sen förlossningen 2013 har jag kämpat med vikten igen, men nu var det tusen gånger tuffare. Nu har jag en familj att tänka på, som inte vill leva på kyckling och spenat. Och min motståndkraft är sämre än någonsin. Några kilo ner, ännu fler upp. Idag, 2016, väger jag 99 kilo igen. 99 kilo till mina 176 cm.

Det är alldeles för många.

Länge, har ett beslut mognat fram i mig. Jag har så mycket kunskap om vikt och energi, om den enkla matematik det egentligen är. Ändå så misslyckas jag. Jag har vågat erkänna nu - Jag klarar inte det här själv. Jag behöver hjälp.

Sjukvården tar inte emot mig. Jag ligger ju fortfarande -30 kilo, så operationen är lyckad. Tjoho. Ingen hjälp där inte.

Privata alternativ då.

Efter mycket om och men, fick det bli itrim. Sagt och gjort. I december var jag där på ett första samtal. Tveksamma var de. Kan de ta emot någon med ätstörningsdiagnos i anamesen? Som medicinerar med antidepressiva preparat som även är mot bulimi? Kan de hjälpa någon med en så "komplex" bakgrund?

Coachen ringde chefen. Chefen sa, ta det till huvudkontoret. 

Några dagar senare ringde han upp, och ja, de kunde ta emot mig. Hurra..?

Så jag går dit för att skriva papper. 2 år skrev jag upp mig på. 2!!. Det är jävligt lång tid.

"Du är ju lite av ett specialfall".... Ja, jo, kanske. Jag är inte fet på grund av okunskap. Jag är fet ändå. Det kanske är ovanligt, jag vet inte, men jag tror inte det. Men enkel, det är jag absolut inte. Så det kändes ändå tryggt på något vis. Jag blev meddelad, att jag skulle få den mest erfarna coachen de hade, som hade mest kött på benen och som tog sig an de lite "svårare" fallen. Okej. Det låter kanske hårt, men det kändes jävligt bra - De tar mig på allvar.

Idag var jag och träffade min coach för första gången. Det blev en lång hälsoanalys. Väldigt lång. Trots att jag arbetat många år i psykiatrin och dessutom varit psykiatripatient flera gånger om, så såg hon mönster direkt.

Det första jag sa när vi möttes var att jag var där med skräckblandad förtjusning.

Det första hon sa, var att kommunikation är nyckeln.

Redan där är vi överens.

Den skräckblandade förtjusningen tog hon på allvar. Hon såg snabbt att jag är en person som måste ha kontroll över vissa saker, och att jag är väldigt mycket allt- eller inget. Inget ovanligt förvisso, men inte desto lättare för det.

Hon såg hur jag maskerade ångest med vikten. Hur rädd jag är för att misslyckas, men hur tryggt det är att misslyckas. Att lyckas, finns liksom inte riktigt. Hur gör man det? Hur känns det då? Hur ska jag maskera ångesten när det inte längre finns något konkret att skylla på?

Sist jag gick ned mycket i vikt, slutade det med självmordsplaner. Ja, så långt gick det.

Jag är skiträdd. Men jag måste göra nått, för det här går bara inte längre. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte lägga så jävla mycket energi på att förbanna mig själv.

Så, nu har vi en plan.

Jag ska få gå på deras tuffaste program. Men jag ska inte börja nu, eftersom jag har några tuffa helger framför mig. Den 25/1, börjar jag på deras diet. Då blir det 600 kcal/dag i 3 v, följt av 800 i upp till 9 v.

Tills dess, ska jag göra vissa andra saker.

Jag ska träna 3 x 30 min på deras pulspass.

Jag ska äta fem mål om dagen. Nolltolerans mot småätande, som är mitt primära problem. Rena kostvanor, de är goda, och jag gör bra val även när jag gör dåliga val. För att klara av dieten MÅSTE jag lära mig att begränsa mig till fem gånger om dagen. Det räcker faktiskt.

Jag ska dricka mer vatten.

Jag ska också försöka släppa kontrollen, iallafall en gång om dagen.

Jag ska gå minst 8000 steg per dag.

Hon påpekade att jag kommit väldigt långt på väg. Mitt BMR låg ovanligt högt för resten av mina värden, vilket indikerade på det jag själv sa, att mina matvanor ändå är goda i övrigt. Det är kvällar, helger och socialt ätande som är det primära problemet. Jag gör sunda och kalorimedvetna val till de riktiga måltiderna, men kolhydratmonstret tar över på kvällarna.

På kvällen idag mötte jag en av mina största rädslor någonsin.

Jag skulle träna i grupp.

Cirkelträning.

Inte med egen musik, inte i min takt, inte ensam. INTE ENSAM. Herregud. Ska folk SE mig när jag tränar?

Men, det gick. Och, det gick faktiskt ganska bra ändå. Jobbigt som in i helvete. Men det gick.

Jag orkar inte mer nu, jag orkar inte kämpa emot. Jag ger efter nu. Säg bara åt mig vad jag ska göra, så gör jag det. För jag orkar inte tänka själv mer. Jag orkar inte lägga ner mer energi på det här. Så hjälp mig.

Itrim...

Med skräckblandad förtjusning påbörjar jag nu ett program på Itrim.

Jag möter alla mina rädslor. Men fan, jag tror ändå det kommer bli ganska roligt på vägen ändå.