Kanske...  Kommer det gå vägen den här gången. Kanske kommer jag äntligen lära mig att ha en sund relation till mat. Mat behöver inte fylla tusen funktioner. Det kanske inte är så viktigt med mat, trots allt.

Andra dagen i cirkelträningen idag. Det gick bra. Ganska odramatisk träning egentingen. De rekommenderade 30 minuterna skulle lätt kunna bli 45 istället. MEN. Jag tänker ta det lugnt nu och göra som jag blir tillsagd. Jag måste lära mig att inte gå all in varenda jävla gång, för det är ju därför jag inte orkar tillslut.

Det olustiga dock, är att personalen på itrim ska fram i tid och otid och höra om det går bra. JA, DET GÅR BRA! Jag vet faktiskt hur man tränar. Jag HAR rört på mig förut. Jag är ingen fet lat kossa som legat i soffan och blivit tjock för att jag inte kan eller vet bättre. Låt mig vara, låt mig träna i min egen jävla takt och sluta kolla på mig! Peppa mig inte, prata inte med mig, SE MIG INTE! Sluta vara proffsiga och låt mig vara! Det finns en anledning, en ganska god en också känner jag nu, till varför jag alltid gått på lågprisgym. Sunkigt, mörkt och instängt. Precis så jag vill ha det. Mitt träningstillfälle är min enda ensamtid, så låt mig bara vara.

Ska kanske säga det till dom. Att jag vill vara ifred... 

Vi får se. Det "stödet" kanske fyller en funktion som jag inte uppmärksammat ännu.

Klockan är inte ens 18, och jag har passerat 12000 steg. Nu har jag köpt en dyr jävla aktivitetsmätare så nu måste den vara tillförlitlig. Men de 8000 som var ett mål, känns inte riktigt som att de kommer bli ett större problem...

Maten har också gått bra. Jag äter ju inte diet än, men jag har nolltolerans mot småätande. Noll. Småätande. Det jag stoppar i munnen vid ett tillfälle är ett mål. Och det får bara ske fem gånger om dagen.

Hittills har jag bara ätit tre. Och inga jättegrejer heller. En naturdietshake till frukost. Falafel- och bulgurwrap till lunch. Sushi till middag. 

Fan, det går faktiskt ganska bra. Skiten i skafferiet från jul lockar.... Men inte tillräckligt, tack och lov.

Så ja. Kanske, bara kanske, kommer jag klara det här.

Kanske, kanske, lyckas jag.

Skrämmande tanke. Men... Ändå väldigt spännande. Det drar lite i smilbanden. Fan vad skönt det är att någon annan talar om för mig vad jag ska göra. Det är ingen rocket science, men bara det faktum att någon annan kommer att kontrollera om jag gjort det... Wow, vad psykologi har stor effekt.

Vattendrickandet arbetar jag på. Nu har jag köpt hem lime för att kunna ha en stor kanna limevatten i kylen. Det lockar så mycket mer än vanligt kranvatten. Åter igen, de små medlen..

Och jag har sagt nej. Jag har sagt nej till att ta mig an en utmaning att försöka få ordning och tala vett med en nära anhörig. Iallafall idag. För idag, måste jag fokusera på mig. Jag har en stor tenta imorgon. Jag är så jävla trött på att vara alla andras mamma, men ingen tar någonsin hand om mig. Jag tar hand om alla. Eller nej, det gör jag väl egentligen inte. Eller, ingen ber mig direkt iallafall. Jag bara gör det ändå, för att försäkra mig om att allt är som det ska. Det skapar en inre stress och felfokusering, som det kanske inte alltid är värt. 

Så, ja. 

Kanske.

Det kommer kanske att gå vägen.

Konstigt... Men lite roligt är det nog.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag blir helt matt när jag tänker på det. Det sociala ätandet. Det är fan helt jävla sinnessjukt, rätt ut sagt, hur central roll mat och dryck har i våra liv. Ses på stan? Fika, eller lunch möjligtvis. Shoppa? Fika. Ses kvällstid? Middag. Gå på bio...

Ja, helgen kom. Och ja, det har gått åt helvete. Eller, nej, inte åt helvete. Det är en överdrift faktiskt.   Igår skrev vi tentan. Den var hemsk. Riktigt hemsk. Ångesten efteråt var ju inte nådig. Vi hade planerat en utekväll sedan, jag och ...

Det här är en viktblogg. Det finns många viktbloggar. Fast, det är inte en viktblogg. Det här, är min fristad.   Jag har bantat. Hela mitt liv, har jag bantat. Jag sökte hjälp första gången i 11-års åldern. Sen dess, har jag bantat. Inte ko...